Rusthåll och rusthållare

Trollhättebygdens Släktforskare-Tidningen Nr. 4/2002

föredrag av Kjell Henrysson vid Släktforskardagen i Trollhättan 5/10 2002

Referat av Anna-Lisa Berglund

Under äldre indelningsverkets tid vid 1600-talets början värvades många soldater mot sold/betalning. Under slaget vid Lützen var c:a 90 % av soldaterna värvade. Men det var ett dyrt sätt att rekrytera krigsfolk och många gånger var de heller inte så trogna sin uppdragsgivare. Till vanliga soldater, fotfolk, utskrevs var tionde man i socknarna i krigstid. Både bönderna själva, deras söner och drängar drabbades. Rytteriet, de beridna soldaterna, var de främsta i armen. Förebilden var frälsets privilegier, d v s det gamla avtalet mellan kungen och en adelsman, son lovade att sätta upp ryttare med mundering mot befrielse från kronoskatt.

Senare under 1600-talet kunde också en bonde bli rusthållare och fa skattefrihet. Men det var ont om både hemman och manskap. Kronan hade ju donerat många gårdar till adeln som tack för gjorda tjänster och krigen hade gått hårt åt den manliga befolkningen så att många gårdar låg öde. Den som ”red för räntan” (skattebefrielsen) kunde vara rusthållaren/bonden själv, s k egen karl, eller en anställd sventjänare. Men systemet hade vissa nackdelar. Om bonden dog i kriget blev följden ofta ett vanvårdat hemman, som inte orkade sätta upp ny ryttare och många rusthållare ”backade också ur” när de väl fått pengar i handen.

Efter Karl XI:s fred med Danmark införde han 1683 det yngre indelningsverket, som innebar en fast organisation av krigsmakten. Han lät upprätta avtal med bönderna i landskap efter landskap att ställa upp ett ständigt knektehåll genom att dela in bönderna i rotar, som tillsammans svarade för en soldat och hans mundering och uppehälle. På det sättet slapp bönderna den förhatliga utskrivningen. Avtalet med Skaraborgs län blev klart 1684. Befälet tilldelades egna boställen och kunde leva på skatten från dem.

För rytteriet gällde att en ensam rusthållare ej längre fick vara egen ryttare. Om däremot flera bönder delade på ett rusthåll kunde en av dem rida för detsamma, likaså kunde en rusthållarson få bli ryttare. Rusthållet måste ha ekonomisk möjlighet att sätta upp ny ryttare med häst och mundering vid behov, annars utsågs s k augementshemman, vars skatt gick till rusthållaren. (Augment är franska för förökning) Ett sådant hemman skulle helst inte ligga mer än två mil från rusthållargården. Varje kompani hade sitt eget geografiska område.

Rusthållarens förmåner var:

  • skattefrihet för rusthållarhemmanet (50-60 daler/år)
  • vid behov skatten från augmentshemman
  • frihet från rotering, d v s soldatutskrivning
  • frihet från skjutsning, inkvartering och gästning i fredstid

Rusthållarens åligganden var:

  • hålla ryttarhäst, helst valack eller hingst, minst 4 och högst 20 år gammal och 9 kvarter 2 tum hög. Måttet togs bakom sadeln och motsvarar dagens ponny. Om ingen annan häst fanns att tillgå kunde en klippare, d v s en oädel men duglig häst, gå an. Höjden skulle då vara 120 cm, motsvarande dagens russ. Hästen fick i fredstid ej användas i arbete utan skulle stå på stall och ridas ett par gånger/vecka
  • sätta upp ryttare, s k sventjänare, och ge honom lega (kontant betalning), bostad och uppehälle. Detta senare löstes ofta genom att ryttaren i fredstid var bondens dräng
  • utrusta ryttaren med sadel, remmar, hölster, kläder i form av kappa, rock, hatt, kyller och handskar samt vapen. d v s två pistoler, värja och karbin, som i fredstid förvarades hos rusthållaren. Ryttaren fick själv hälla sig med underkläder, skjorta och stövlar
  • i krigstid per matlag (4 ryttare) ställa upp en trossklippare, en trosspojke och ett trosstält

Till rusthåll uttogs i första hand skattehemman. Bonden blev s k skattevrak, d v s blev av med gården, om han inte klarade rusthållet. I andra hand uttogs kronohemman. De hade inte samma press på sig men kunde förlora sin brukningsrätt. För deras del krävdes borgenärer, s k cautionsmän.


 I Västergötland fanns ungefär 1000 rusthåll. En speciell kommission hade hand om avtalen med dem. Men arbetet gick trögt. Många av de tidigare rusthållen ansågs vara för svaga. 1693 hölls en inventering, men den blev senare utdömd och fick göras om. Karl XI sköt personligen till ett antal kronogårdar (frän den genomförda reduktionen) och augmentshemman. 1695 var rusthållsindelningen klar i Västergötland och bestod i 200 år med vissa smärre ändringar. Fotfolkets rotering var klar tidigare, redan 1684 – 85.

Rusthållaren betalade alltså ingen skatt och kunde också få tillskott genom att uppbära skatt från augmentsgårdar, men han hade dyra omkostnader i krigstid. Initialinvesteringarna var stora. Man beräknade att en god häst kostade mellan 30 och 130 daler, munderingen 107 daler och legan 17 daler. Men i fredstid, när inga nyanskaffningar behövdes på flera år, gick det nog med vinst.. Skattebefrielsen var ju 50 – 60 daler/år. Att det blev överskott bevisas bl a av att många bönder kunde sätta sina söner i skola för att studera till präster o dyl.

Det krävdes förmögna bönder eller ståndspersoner för att klara utgifterna. 1716 var 70 % av rusthållarna i Västergötland bönder medan Sörmland bara hade 12 %. I stället var många rusthållare av annat slag som landshövdingar, officerare, biskopar, professorer, handelsmän, länsmän, fogdar, rusthållaränkor m fl kategorier. De riktigt rika kunde svara för flera rusthåll samtidigt, eftersom man inte själv behövde bo på rusthållet utan kunde överlåta skötseln på en åbo. Det var helt enkelt fråga om en lönsam investering ! efter 1790 (Nordiska sjuårskriget) gav rusthålleriet en klar vinst. Rusthållaren fick ej bytas ut utan regementschefens tillstånd. Rusthållaren hade egna indrivare av skatter frän augmentshemmanen, vilket framgår av domstolsprotokoll. Man kunde också utkräva dagsverken i stället för reda pengar.

Källor att söka vidare i:

(Gäller framför allt Skaraborgs län, där Kjell själv forskat)

  • Länsstyrelsearkivet / Landskontoret: G: Vll innehåller protokoll från gårdsinventeringen 1689 – 90 med innehållsförteckning efter gårdsnamnen, protokoll från sammanträden om justering av indelningen, borgensförbindelser för rusthållare (ofta släktingar) och häradsrättens protokoll med beskrivningar av borgenärernas soliditet
  • Krigsarkivet generalmönstringsrullor för rytteriet berättar, ofta utförligt, om hästen och om förändringar i rusthålleriet. Före husförhörstid kan man här ofta få släktrelationer i flera led
  • Riksarkivets / Indelningskommissionens arkiv har protokoll och brevväxling i samband med rusthållens tillkomst
  • Länskungörelserna från landshövdingen, tryckta med frakturstil, lästes upp från predikstolen efter söndagens högmässa. De berättar om nya rusthållare efter avlidna dito, ofta en änka, son eller måg
Lästips:
  • Sven Ågren: Karl XI:s indelningsverk för armen, 1922
  • Belfrage-Kocken: Kungl. Västgöta Regemente, Personhistoria, 1540 – 1927
  • Alf Åberg: Indelningen av rytteriet i Skåne åren 1658 – 1700, 1947
  • Henry Waxberg: Hästen i det karolinska rytteriet, 1973
  • Göthe Rosenberg: Västgöta regemente genom tiderna, 1977
  • Janne Backlund: Rusthållarna i Fellingsbro 1684 – 1748, 1993
  • Lars Eriksson: Svenska knektar, 1995


* * *