Kyrkobokföringens historia

Trollhättebygdens Släktforskare-Tidningen Nr. 1/2006

Är kyrkobokföringens historia någonting som intresserar nutidens människor? Kanske inte alla, men säkert är det någonting för oss genealoger.

Census

Redan för 2000 år sedan förekom det en folkregistrering i det gamla romarriket. Det var innan landet blev kejsardöme. Denna registrering kallades census, och den omfattade folkräkning, mantalsskrivning och militär rullföring.

Detta utövades av höga tjänstemän, censorerna, och till sin hjälp hade de lägre tjänstemän. Proceduren var en muntlig självdeklaration eller edlig försäkran. Den upptog: namn, ålder, härstamning och social ställning. Människorna framträdde alltså personligen inför censorerna. Sedan upprättades mantals- och skattelängder och mönsterrullor över värnpliktiga. Det hölls vapensyn med ridderskapet.

Julevangeliet

Augustus hade år 31 f. Kr. blivit kejsare i det romerska riket. Romarna ansåg sig själva som en elit och ett härskarflolk, och Judalandet var deras provins. Vid denna tid utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och Josef och Maria vandrade upp till Davids stad som heter Betlehem. Man skulle alltså infinna sig personligen och tala om vilka man var.

Med det romerska borgerliga registret som förebild, upptog den kristna kyrkan seden att registrera. Det blev i första hand: döpta, vigda och döda. Detta var alltså början till en kyrklig bokföring!

Registrering överflödig

År 381 hölls det betydelsefulla kyrkomötet i Konstantinopel. Då blev den nicenska trosbekännelsen ånyo fastslagen, tidigare hade detta skett år 325, och den kristna statskyrkan blev grundad i romarriket. Härmed upphörde registreringen!

Alla inom det egentliga romarriket räknades som döpta. De som av någon anledning hade utstötts ur kyrkan, t ex kättare eller judar, dem intresserade man sig inte för. De blev ofta landsförvisade. Följaktligen ansåg man det överflödigt att föra anteckningar över sina egna, och registreringen upphörde för en lång tid framåt. Man kände de sina i den kristna församlingen, och de andra brydde man sig helt enkelt inte om!

De äldsta bevarade kyrkoböckerna

Vi tar nu ett jättekliv in på 1300-talet. Världens äldsta, bevarade kyrkoböcker är från Italien och började föras 1305. Om vi då sänder en tanke från Italien till vårt eget land, så var Den heliga Birgitta då 2 år, i Frankrike finns det vigselregister bevarade från 1336-1350, i Tyskland finns dopregister från 1400-talet och i England finns register över dop, vigslar och begravningar enligt en förordning utfärdad av Henrik VIII på 1500-talet.

bocker


Två av våra äldsta kyrkoböcker. En dödbok från 1608 -närmast kameran- och en dop-, vigsel och dödbok från Skultuna 1607 – 1622. Den andra bevarade kyrkoboken i Sverige är från år 1609. Det är en vigselbok från S:t Nicolai församling i Stockholm.

Katolska kyrkan

Katolska kyrkan hade fått stor makt och stort inflytande under 1500-talet. Vid konciliet i Trident år 1563 påbjöd man att det skulle föras dop- och vigselböcker. Från 1600-talet finns det även förordningar angående familjeregister. Där skulle de enskilda familjerna upptas, alla medlemmarna och även tjänarna.

Reformationen i Tyskland

Tyskarna är ju kända för att vara praktiska och ha organisationsförmåga. Detta visade sig under reformationen på Martin Luthers tid. Man började då ordna en egen kyrkobokföring inom den evangeliska kyrkan. Vår egen kyrkobokföring här i Sverige lär ha sin grund i ett gammalt tyskt system, mycket klart och logiskt uppbyggt.

Gustav Vasa

Gustav Vasa förde register över sina knektar. Bönderna och gårdarna delades in i rotar, och från dessa skulle knektarna tagas ut. Man inrättade särskilda längder över personer i militäråldern. Dessa kallades utskrivningslängder eller mantalslängder, och så lät Gustav Vasa upprätta s k knektregister, som upptog knektarnas namn och uppgift om utdelad lön.

Kyrkoordningen av år 1571

I denna kyrkoordning är det första gången i Sverige, som man nämner förandet av kyrkoböcker. Här nämns inventering av penningar, kläder, inventarier mm i kyrkorna – men ingen personregistrering.

Den äldsta bevarade kyrkoboken

Det var ärkebiskopen Olaus Martini som vid ett prästmöte år 1608 förmanade prästerna att föra bok över dop, vigslar och trolovningar. Denna kyrkobokföring gjordes efter den tyska förebilden. Vår äldsta bevarade kyrkobok är en dödbok från Heliga Trefaldighets församling i Uppsala år 1608. Den förvaras nu på landsarkivet i Uppsala.

Trolovning

Trolovningen vid denna tid var en ceremoni i hemmet då kvinnans far överlämnade sin dotter till mannen. Ofta fick kvinnan då en ring. Denna trolovning blev bestämmande för framtiden, man levde tillsammans och de barn som föddes räknades som äkta barn.
Senare tog kyrkan hand om ceremonin och trolovningen flyttades från hemmet till kyrkan. Prästen trädde i faderns ställe och kvinnan fick en ring. Ofta hade dock enligt gammal sed trolovning skett i hemmet. Därav kommer det sig att de gifta kvinnorna i vårt land bär två ringar.

Även sedan det blivit bestämt att ceremonin skulle äga rum i kyrkan så dröjde det ände till in på 1700-talet innan detta slog igenom.

Johannes Rudbeckius 1581-1646

I Västerås stift fanns det på 1600-talet en framsynt och energisk biskop, Johannes Rudbeckius. Han var en föregångsman på kyrkobokföringens område och utfärdade den första föreskriften om husförhörslän-gder. Han grundade landets första gymnasium. Det finns fortfarande i Västerås. Kyrkobokföringen vid denna tid fick också, kan man säga, en religiös betydelse. Biskop Rudbeckius såg till att folket skulle undervisas ordentligt i katekesen och bibliska historien innan de gick till sin första nattvardsgång. Det blev husförhör, som sedan fortsattes under livets gång. Man antecknade besökarna i stora längder. Prästen skrev i böckerna och sexmännen, de som sedan motsvarades av vårt kyrkoråd, var ofta också med. Dessa längder skulle sedan visas upp, när biskopen kom på visitation.

Redan 1596 hade domkapitlet i Uppsala bestämt att prästerna skulle resa omkring och förhöra allmogen. Men det var inte alltid som det blev så. Att arbetet utfördes så ordentligt i Västerås stift är till största delen Rudbeckius förtjänst – till nytta också för framtida släktforskare. Biskopen ägde förmågan att hålla efter sina präster och att kontrollera allt arbete mycket noga. I många andra delar av landet börjar husförhörslängderna inte förrän omkring 1750.

Kyrkolagen 1686

1686 fick vi vår kyrkolag, som gäller än i dag. Den blev stadfäst av konungen. Till stora delar är den upphävd eller ändrad, men gäller ändå till vissa delar. Här fick vi riksomfattande regler för den kyrkliga personregistreringen. Kyrkolagen upptog inte husförhörslängderna. De räknades inte till kyrkoböckerna. Dessa var dop-, vigsel- och begravningsböckerna.

1700-talet

Man kallade ibland husförhörslängderna för skriftelängder, skrifteböcker eller kommu-nionsböcker. Syftet var också att prästerna skulle veta hur många oblater och hur mycket vin som behövdes vid nattvardsgången. Anmälningar till kommu-nionen skedde ofta muntligen, många kunde inte läsa eller skriva.

Böckerna fördes ofta som kladdböcker. Prästen eller klockaren skrev dem. Efteråt skulle böckerna renskrivas, men det blev inte alltid så ordentligt gjort. Somliga böcker blev förstörda, andra tog biskopen med sig till domkapitlet. Dessa kom då att förvaras i arkivet där.

Man har flera exempel på att husförhörslängderna inte alltid blev noggrant förda. I Uppsala har jag t ex sett att det står ”Fru Greta Lisa”. I verkligheten hette hon Margareta Elisabet. Den som var döpt till Andreas skrevs många gånger som Anders. I ministralböckerna däremot var man noggrann med stavningen.

Mantalsskrivningen

I mantalskommissarieinstruktionen av år 1693 stadgades att prästerna skulle vara med vid mantalsskrivningen. Personupp-gifterna skulle tagas från kyrkoböckerna, och dem hade prästerna hand om.

I bestämmelsen stod att kyrkoherden skulle ”hafwa med sig Kyrkio-Boken”. Syftet var från början en personbokföring för att man skulle kunna skriva ut soldater till krigstjänst. På 1600-talet blev mantalsskrivningen ett instrument i beskattningens tjänst. Ett hemmans storlek i kameralt avseende mättes i mantal. Man utgick från gårdens avkastningsförmåga. Grundskatter mm beräknades efter mantalet. Kyrkoherdens kunskap om personerna var en borgen för att längderna blev riktiga och fullständiga. I realiteten blev han sekreterare vid förrättningarna. Men att vara sekreterare det ville inte prästerna vara med om. De protesterade och en bitter strid uppstod. Så småningom befriades prästerna från skyldigheten att närvara vid mantalsskrivningsförrättningar-na. Det bestämdes att efter avslutad förrättning skulle mantalslängden underte-cknas av landshövdingen och pastor eller dess ombud, mantalsskrivaren och tvenne socknens eller församlingens invånare.

1800-talet

På 1800-talet började man tala i litet mer ”moderna” termer när det gällde kyrkobok-föring. Statistiska centralbyrån upprättades. Husförhörslängderna ersattes av försam-lingsböckerna år 1894. Detta var det viktigaste som hände på 1800-talet i denna fråga.

1900-talet

Kyrkobokföringen i vårt århundrade präglas av att alla invånare oavsett trossamfund bokförs.
Arbetsuppgifterna på pastorsexpeditionerna har blivit så omfattande att man anställer särskild kontorspersonal. Till en början var det så att prästerna fick skrivhjälp, men numera har kontorspersonalen tagit över det mesta av kyrkobokföringsar-betet. Det anordnas speciella utbild-ningskurser och dessa pågår fortlöpande för att man skall kunna hålla steg med utvecklingen.

Som ni säkert alla vet, så är kyrkobok-föringen nu i stöpsleven. Riksdagen beslutade 1987 att kyrkobokföringen skall flyttas till lokala skattemyndig-heten och försäkringskassorna. Detta är på många sätt märkligt eftersom vår kyrkobokföring ligger på en internatio-nellt sett mycket hög nivå med värde-fulla uppgifter från långt tillbaka i tiden. Hur detta i framtiden skall utformas vet vi inte och de som har suttit och bestämt om detta vet det inte heller. Resultatets kvalité är en öppen fråga. Jag är glad att jag slipper besvara den.

Ingrid Thorén

Källa: Den svenska folkbokföringens historia under tre sekler av Arvid Wannerdt.
Hallandsfarares Information nr 8, 9 och 10 /1988-89.

* * *