Trollhättebygdens Släktforskare-Tidningen Nr. 1/2002
Hovrättspresident Carl Axel Petri
Referat av Anna-Lisa Berglund
BAKGRUND:
Under 1600-talet hade vi ett annorlunda samhälle med ståndstänkande, husaga etc. Adeln ville öka sin makt. Rättskipningen var dålig, domarna summariska och ofta följda av omedelbar avrättning. Överklagande var ovanligt, nästan omöjligt.
Med Gustav II Adolf och hans rikskansler Axel Oxenstierna blev det ordning och reda. Svea hovrätt inrättades 1618 efter tyskt mönster. Den skulle betjäna hela Sverige och ta ställning till överklagade domar. Adeln insisterade dock på och fick en egen domstol, där domarna avkunnades av ståndsbröder, d v s hälften adelsmän och hälften lärde män. Men målen hopade sig. Därför tillskapades först Åbo hovrätt för Finland och litet senare Dorpats hovrätt för Balticum. Göta hovrätt, förlagd till Jönköping; tillkom 1634. Axel Oxenstierna, som tyckte att hans utrikesminister Johan Skytte lade sin näsa i blöt litet för mycket, befordrade honom ”snett ut till vänster” till hovrättspresident där, även om han fick behålla titeln riksråd.
Carl Axel Petri har arbetat som chef för Jönköpings hovrätt i många år och efter sin pensionering fortsatt att gräva i arkivet. Där har han bl a hittat historien om de två adelsmännen.
SKYTTEN OCH DRAKEN
De var båda småländska adelsmän, kända för sitt icke så exemplariska leverne. Skytten hade tröttnat på att sitta på sitt gods. Han ägde en segeljakt och planerade att göra en resa till sin svärfar i England. När Draken hörde detta ville han följa med till Helsingör för att sedan fortsätta till Tyskland för att inköpa bröllopspresenter. De lastade jakten med kulor och krut och skaffade en besättning om tretton personer. Sedan avseglade de till Helsingör. Men där stannade de bara en dag. Sedan fortsatte färden till Göteborg. Då var både pengar och såväl öl som vin slut. En student vidtalades att försöka låna pengar av en släkting till Skytten, masen det försöket misslyckades och jakten fick segla åter till Helsingör. Där fick de syn på en holländsk bojort, som lastad med dyrbarheter var på väg till Simrishamn. De fick besättningen att under ed lova att aldrig skvallra och kapade sedan fartyget. Besättningen om fem personer fick sätta livet till men en liten skeppspojke gick överbord. Lasten bestod mest av salt, men även öl och vin fanns ombord. En del av jaktens besättning beordrades nu över på bojorten för att segla den till Blå Jungfrun i Kalmar sund och sänka den där. Resten fick ta sig i land i en jolle. Skytten och Draken begav sig hem till sina gods igen.
Väl hemma fick Skytten besök av greve Carl Lejonhufvud med ung och vacker grevinna. Skytten antastade henne, vilket givetvis ledde till bråk, varunder Skytten sköt Lejonhufvuds hovmästare, som försökte gå emellan Skytten flydde då till skogs och tog sig senare fram till sin jakt med vilken han avseglade till Lübeck. Eftersom det var fråga om ett vådaskott sökte han därifrån fri lejd hos Kungl Maj:t för att kunna resa hem och svara för sitt brott vid en svensk domstol. Ansökan beviljades och han reste hem till sitt gods där han ställde till med fest och kalas.
Under tiden hade man hittat repstumpar på Öland och rykten hade börjat gå om att ”förlisningen” nog inte var så riktig. Domstolen i Kalmar beordrade undersökning och en f d besättningsman berättade så småningom hela sanningen. Skytte, som satt på sitt gods i godan ro, blev häktad med regeringens tillstånd. Han sattes tillsammans med flera besättningsmän i fångtornet på Kalmar slott Men lian vägrade svara på frågor – det kunde han göra bara i hovrätten! Han kunde alltså bara rannsakas men inte dömas av domstolen i Kalmar. Dessutom skyllde han allt på Draken och påstod att kapningen var hans ide. Det handlade om en sammansvärjning mot honom, Skytten. När Draken fick höra detta flydde lian till Danzig.
Men regeringen beslöt att både Skytten och Draken m fl skulle föras till Jönköpings hovrätt. Efter åtta veckor kom de också dit. Då var Draken sjuk, nekade och förbannade sitt försvar. Till slut, efter en lång analys, ansåg hovrätten Skytten skyldig och dömde honom jämte tre andra till döden Av dessa blev en senare frikänd och de andra två, som nekade under bödelsyxan, vilket ansågs omöjligt att göra, fick också gå.
Domen överprövades i regeringskansliet. Skyttens lejdbrev gällde bara för hovmästarfallet. Därför återvisades domen till Jönköpings hovrätt, som fastställde dödsdomen. Dock skulle han som adelsman bli arkebuserad och ej halshuggen. Då ville Skytten plötsligt bekänna och uppgav att hans jakt var kapad från början. Det var länsstyrelsens sak att exekvera domen och Skytten sköts på slottsgården.
Draken dömdes fredlös i Danzig. Han begärde och fick fri lejd. I domstolen skyllde han på Skytten och påstod att han både varnat och avrått honom före kapningen. Han kämpade aktivt för sitt försvar och domstolen under president Mörner var delad i två läger. En fraktion ansåg att han varit med men ej kunde överbevisas, medan den andra ville se honom skyldig och dömd till döden. Slutligen blev han dömd att betala 1000 riksdaler i böter till hovrätten. Därefter reste han hem till sitt gods. De utdömda böterna gav upphov till en rättsskandal. Karl XI:s förmyndarregering begärde in alla handlingar och gav efter granskning hovrätten en rejäl skrapa. Men då hade domen redan vunnit laga kraft. Följden blev att böterna överfördes från hovrätten till kyrkan i Jönköping.
Draken var i onåd och fick inte vistas i närheten av kungen eller regeringen. Efter tre år fick han nåd. Som ett kuriosum kan nämnas att han var gift med Skyttens syster!
Viktor Rydberg har skrivit om händelsen i ”Fribrytare på Östersjön”, men tyvärr ej framställt händelseförloppet på rätt sätt, trots att dramat kan följas i akterna än idag.