Ur häftet Gärdhems kyrka s. 6-8

 Ruinen efter den gamla kyrkan framskymtar mellan hus och träd uppe på höjden där före 1836 Gärdhems by var samlad. Efter att den nya kyrkan tagits i bruk 1879 lämnades den gamla till förfall. Detta fortsatte tills Trollhättebygdens Fornminnesförening med hjälp av Riksantikvarieämbetet år 1942 företog en restaurering.

 I kyrkoruinen kan besökaren utläsa tre byggnader. På såväl södra som norra sidan syns en tydlig skarv från en omfattande tillbyggnad 1730 av den ursprungliga 1100-talskyrkan. Orsaken kan sökas i större folkmängd, i det blomstrande gärdhemssamhället Trollhättan med sina kvarnar, sågar och pågående kanalprojekt. Resterna från vapenhuset på södra sidan anses vara från 1400-talet.

 På sidan finns den s k prästdörren med en inramning av tegel vilken var ingång till koret. Själva dörren, järnlamellbeslagen, finns bevarad i nya kyrkans tornhus.

 På norra sidan finner man sakristian som är skyddad med tak. Denna tillbyggnad skedde samtidigt som en utvidgning gjordes av koret från rektangelformat till tresidigt under 1727-1731.

 Kyrkans inredning bestod av läktare och stolrum där en del var förbehållna de större gårdarna i socknen. Predikstolen var placerad intill sakrestiedörren.

 Gärdhems kyrka plundrades under Gyldenlöwefejden år 1676 då flertalet inventarier försvann samtidigt som danskarna använde kyrkan som stall. ”Mässberget” söder om gården Knutsbol lär då ha varit platsen för gärdhemsbornas gudstjänst.

 I samband med att kyrkan övergavs överflyttades till nya kyrkan det man ansåg vara av värde. Allt övrigt skingrades och hamnade på olika håll i socknen. Den stora vackert huggna gravstenen tillhörig ätten Soop blev trappstenshäll till mangårdsbygg-naden intill.

 Området innanför kyrkogårdsmuren varigenom tidigare fanns fyra portar, en i varje väderstreck, är med sin kyrkogård och resterna efter kyrkan en minnesplats, där gärdhemsbor från närmare 800 år vilar.

Utdrag ur Anonymt tidningsklipp om kyrkoruinen i Gärdhem 5/3 1911

 Det var en gång en lantbrukarfamilj som hade elva barn, så där år efter år. Då kan man tänka sig att stuntals var där ett liv så det var gott att stugan höll ihop. Det som lättast tyglade de unga livsandarna var den gamla sagoberättande farmoran. De gamle kunde sagor, som icke alls glömts fastän berättarnas ben sedan många årtionden vilat under grästäckt mull. En av sagorna var om Gärdhems gamla kyka, sådan som den gått i arv från släkte till släkte.

 Man skulle bygga en kyrka på Håjums ås. Men det ville sig inte riktigt väl. Anledningen vet man icke nu. Men det står en var fritt att här ifylla med den stenslungande jätten eller något annat förströelsesätt. Man måste alltnog leta upp en annan plats för kyrkan. Enligt gängse sed band man två kalvar framför en stock och lät djuren löpa fritt. De stannade omsider och på den platsen uppfördes Gärdhems nu raserade kyrka.

 Ur annan källa meddelade vi härom året att Gärdhems gamla kyrka blev byggd ”på en vit häst”, liksom Åsaka kyrka på sin tid byggdes på en so med åtta grisar. Man kan då förstå att byggnadstiden ligger långt tillbaka; man gissar på 1100-talet, med tillbyggnad i senare tid.

 Gärdhemsborna ha nog mer än en gång ångrat att de någonsin läto förmå sig att övergiva den gamla kyrkan för att flytta till ett större modernare tempel. Posten Ljungström tyckte emellertid att det gamla templet icke anstod en så stor och rik församling som Gärdhem och de rika styrande gubbarna i socknen tyckte som sin herde. Bland förslagen till nybyggande tog man det dyraste och med vederbörligt tillstånd fick den gamla kyrkan raseras.
 Taket inbringade ett par hundra kronor på auktion 1879. Det bestod ytterst av djupfårigt, solbränt tegel, som ingen var vidare angelägen om. Därunder lågo tumtjocka , spetsade ekspån, som utom

 Den år 1702 anskaffade anskaffade altartavlan, målad på duk och föreställande Kristi uppståndelse, och predikstolen, en gåva 1695 av Eleonora Oxenhuvud till Velanda, bereddes jämte en värja, en hjälm och ett harnesk en plats i nya kyrkans förrådsrum. En bladsirad gravhäll från Kinnekulle från 1100- eller 1200-talet, för två personer och med dubbel uthuggning, fastmurades inne i den nya kyrkans torn.