|
Trollhättebygdens SläktforskareTidningen Nr. 2/1995
RackareEnligt en Kunglig förordning av den 7 / 11 1760 skulle rackare ha betalt för sitt arbete efter en viss taxa.
Denna förordning medförde att rackarna visserligen var fattig men dock levde bättre än torpare och backstugusittare. Även bödeln kallades ibland rackare, men han hade en högre ställning. I en lag 1736 förbjöds allmogen använda rackarnamnet på honom. Det kunde leda till åtal och böter. I stället skulle han kallas mästerman. Även bödeln dömdes till sitt "yrke" i stället för undergå dödsstraff. Även bödelns arbete betalades efter en bestämd taxa.
Dessutom ålåg det bödeln eller hans drängar att prygla dårarna i dårhuset och att hantera spöna vid spöslitning vid påle.
Soldater eller ynglingar som inte ville gå ut i krig kunde frivilligt ge sig i tjänst hos rackaren. Sedan ville ju ingen umgås med honom. I en förordning av den 3 nov 1773 stadgades att "sådan soldat skall fasttagas och slita 15 par spön, därefter sändas till arbete på fästning på behaglig tid", vilket oftast innebar livstidsstraff.
Även för rackarens begravning fanns en förordning av 1729.
Det fanns två instutioner i Sverige, där rackardrängar och rackarbarn kunde få arbete. Det var Falu koppargruva och Sala silvergruva, där rackarfolket hade egna orter, avskilda från de andra arbetarna. Där slaktade de hästar och åt köttet. Falukorven lär ha uppkommit därifrån.
Under senare delen av 1800-talet övertogs en del av rackarens arbete bl.a. kastrering och hästslakt av tattarna, som också följdriktigt blev dåligt hållna. Hästkött åts i slutet av 1800-talet, men det skedde i tysthet.
|